Det nya livet

Vänner!
Jag har startat en ny blogg, jag kallar den för "Det nya livet" och där kommer jag skriva om allt som händer mig nu när jag börjar på ny kula. Men jag orkar ta mig tusan inte att hålla på med omskrivningar längre. Så jag skiter i påhittade namn och låser den i stället. Alla ni som jag känner IRL och som jag har e-post adress till har jag skickat en inbjudan till. Har ni mot förmodan inte fått en inbjudan har jag inte din adress, eller så vet jag inte om att du läser. Så skicka din adress till mig, så ska du få en inbjudan.

Uppsagd

Idag sa jag upp mig från jobbet.

Konstigt nog känns det inte lika stort som när jag skrev på kontraktet den där dagen i oktober 2008. Jag minns hur jag tyckte världen såg annorlunda ut den där eftermiddagen när jag tog samma bussresa hem som idag. Då tittade jag drömmande ut genom fönstret. Idag sitter jag och twittrar, facebookar och bloggar som vanligt. Men jag har i och för sig låtit tanken sjunka in i en vecka nu. Och jag känner mig faktiskt lättad, glad. Jag kommer orka hålla ut hela sommaren. Det är bara två månader kvar.
Sjukt.
Sjukt kul!
Jag vet om två personer, kanske tre, som kommer bli mina klasskamrater. Vilka blir de andra 14?
I can't wait to find out!
Idag är första dagen på min nya tillvro!

Published with Blogger-droid v1.7.1

We are all meant to shine, as children do

Jag tror inte på Gud, är inte religös, men de här orden, de påverkade mig. Gick rakt in i hjärtat.

“Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It's not just in some of us; it's in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.” Marianne Williamson


Jag tackar en artist jag följt i snart 20 år för dem orden. Helt fantastiskt hur han dessutom svarar sina fans i nästa blogginlägg.

De ringde precis...

JAG KOM IN!!!

Senast på fredag…

Jag ringde flera gånger i fredags, inget svar.
Jag ringde igår, inget svar.
Jag ringde idag, en kvinna svarade. Hon var mycket trevlig och förstående, de höll på med det nu och hade inte bestämt sig. Men hon bad mig ringa på fredag förmiddag om jag inte redan fått besked på posten innan dess.
Jag frågade igen hur många sökande det var. Ett trettiotal sa hon, de tar in 18.

Så, senast fredag förmiddag tycks jag få veta om min framtid.

Tänk om

Tänk om jag inte kommer in på skolan! Om två veckor idag hade jag tänkt ringa till skolan och höra.
Jag måste mentalt förbereda mig på att jag inte blir antagen. Vad ska jag då göra?
Mitt akuten besök förra fredagen vittnar om att något är fel och när jag kom till jobbet i måndags knöt sig magen och jag kände hur hela kroppen spände sig. I've been on the edge the whole week.
Jag måste förändra min livssituation, det här går inte.
Foxymama ställde de rätta frågorna när jag beklagade mig för henne. Vad är jag bra på. Vad brinner jag för.

Det tog mig en liten stund att komma på mina kvalitéer, men hittade till slut. När jag sedan lät de tankarna gro mindes jag på vägen hem, en idé jag fick för flera år sedan. Kanske tiden är inne för att göra den till verklighet?!

Från :-( till :-)

Att bli ratad gör ont och tar ner humöret. Verkligen tar ner humöret. Men jag ska ta till vara på min nyfunna insikt och "rise above it"!

Förbannelse

Ja, vad säger man?
Det tycks ligga en förbannelse över vad gäller mitt kärleksliv.
Jag har allt de söker, men de blir inte kära i mig. Sedan när vi brutit upp hittar de en ny som de bildar ett liv med.

Hur häver man en förbannelse?

Sammanfattning

Tänk att två dagar kan kännas som en vecka. När jag åkte den sista biten hem igår, som jag åkt så många gånger förr, kunde jag inte förstå att det var bara två dygn sedan jag åkte där. Min lilla utflykt var verkligen intensiv.
När jag var där kände jag mig lugn och samlad och när de andra pratade om hur mycket som for runt i deras huvuden tänkte jag att just så var det för mig för en vecka sedan. Fast det var intensivt, jag däckade strax efter 21 igår och vaknade med huvudvärk idag.

Vilka helt fantastiska människor jag mötte! Vilken värme och trygghet de bjöd på. Vissa kände jag att jag klickade mer med än andra men det är ju så det är.

Självklart hade vi stereotyperna där. Tjejerna med orakade ben och under armarna och färgat rött hår. Pojkflickorna med kort hår och maskulina attribut.
Den snygge killen med fransklingande namn, killen med otvättat hår som har svårt att vara tyst. De överviktiga med svart hår och bubblande skratt. Den utländska killen som knappt förstår språket och inte riktigt hänger med. De lite hårdare brudarna med harembyxor och en liten fläta i håret och piercing. Den tysta punktjejen som flyttade hemifrån när hon var 15. De som inte riktigt vill bli vuxna, de förvirrade och flaxiga.
Det var den här samlingen jag mötte
och jag gillade fan alla när jag åkte där ifrån! Alla bjöd på sig själva och lämnade plats åt andra.

Intervjun gick bra. Jag var inte nervös, lyssnade på deras frågor och visade min glöd. Kände verkligen att jag fick sagt det jag ville.
Nu handlar det om att jag ska platsa i gruppen. Det är nämligen en grupp de sätter ihop, 18 olika personer som ska vara så brett som möjligt, men som ska kunna fungera ihop.

Till midsommar vet jag.

På ett tåg, på väg mot framtiden?

Då sitter jag på tåget mot den lilla staden där skolan ligger. 14.00 ska jag vara där. Då bestäms mitt öde. Är det där jag kommer spendera mina närmsta två år från och med augusti?
Inte förrän nu när tåget susar fram genom ett soligt Sverige kan jag slapna av. Jag vaknade utan problem och kände mig förväntansfull, men desto mer klockan närmade sig avfärd desto mer ökade pulsen. När jag beställde mitt kaffe på stationen och det var 20 minuter kvar till avgång ångrade jag nästan att jag beställt en capuccino istället för en enkel svart kaffe. Kunde pojkspolingen sluta vara glad och trevlig och bli färdig med med min capuccino någon gång! Tänk om jag missar tåget? Jag hann knappt tänka tanken för jag hade koppen i min hand. Han jobbar trots allt på en tågstation..!
På perrongen stod det ett tåg, men det stod inte min destination på dörren. Är det fel tåg? Tänk om jag åker åt fel håll. Ögonen flackade fram och tillbaka och jag försökte läsa av de andra som stod där och väntade. Såg de oroliga och stressade ut? Nä, de var helt kolugna, men jag noterade två tjejer som skulle kunna vara på väg till samma mål som mig.
Jag frågade konduktören och det var rätt tåg. Jag ska vara framme 11.54. Tänkte få i mig lite lunch då och ta bussen ut till skolan.

Hur känner jag mig då?
Vad förväntar jag mig?

Jag tror att jag är ganska mycket äldre än de andra, men kan självklart ha helt fel.
Jag försöker tänka igenom vad de kan tänkas fråga under intervjun och försöker formulera mina tankar och känslor så de kan förstå mig.
Jag kommer antagligen nämna stenen, men vill inte skylla på den för att jag hamnat där jag är idag. Jag har gjort en viktig känslomässig resa mellan 20 och 30. Och jag tror att den resan hade kommit med eller utan stenen, men kanske något kortare.
Alla de jobb jag har haft har fått mig att möta människor som jag aldrig annars skulle möta och de har lärt mig massor.
Jag har blivit sårad och varit långt nere i mörkret men har haft fantastiska människor i min närhet som hjälpt mig upp. Och jag har själv varit del i andra människors uppgång. Fast jag har också sårat, något jag inte är stolt över men inser att det är mänskligt.

Jag försöker leva i nuet och njuta av stunden.